Jag har tagit förväl av två personer detta året. Min mormor och min vän.
Att mista någon gör ont och man ägnar mycket tid till att minns och tala gott om dem.
Man saknar dem och önskar att man tagit sig mer tid till dem för att hälsa på och berätta va det betyder för en.
Krama om dem av hela sitt hjärta.

De är borta nu, det finns inte längre med oss och man hoppas att de visste vad man tyckte om och kände för dem. Men livet måste gå vidare och man måste kämpa på, komma ihåg de saker man lärt sig av dem och minnas med glädje.

Man får inte glömma de personer som är kvar, sina familj och sina vänner.
Jag ägnade många rader i mitt brev till min vän till att tacka honom för allt han gett mig.
Men nu vill jag hedra mina vänner som fortfarande finns kvar, för de är allt jag har.
Jag vill hedra mina vänner i livet och inte bara efter sin död, jag vill vara säker på att de vet att jag älskar dem och att de är ALLT för mig.

Inga nämnda, inga glömda.

Tack för:

- Hjälp och stöd när livet känns svårt
- För mysiga middagar
- Härliga och underbart mysiga filmkvällar
- Timmtals långa telefonsamtal
- Skratt
- Tårar
- Indriger
- Kattpassning
- Trevliga SMS
- Bråk
- Biobesök
- Promenader

Listan kan göras längre... Det jag menar är tack för ALLT, så väl som skratt till bråk, det är ni som ger livet mening, det är tack vare er jag är den personen jag är. Utan alla dessa relationer så skulle det inte hända någonting. Jag har sagt miljoner gånger att man inte ska slösa på ordet älskar, men det finns inget annat ord för det jag känner för er. Jag älskar er alla.

I get by with some help from my friends!

UTAN ER HADE VÄRLDEN INTE VARIT DEN SAMMA!

Alltid i mitt hjärta




All my love // Leka