Det är obegrpligt att det gått över en månad nu.
Känns som igår, den tunga nyheten kom.
Det är läskigt att tiden går så fort samtidigt som det är en lättnad.
Vi som älskar dig och saknar dig har klarat oss en hel månad, även fast det känns som igår.

Du finns i runt oss, bredvid oss och framför allt i oss.
Du lämnade lite av dig kvar i oss alla, att de de ljusa i allt och att alltid försöka vara possitiv.

Tiden kommer ticka vidare för oss, vi kommer minnas, sakna och gråta vissa dagar men andra
dagar kommer vi le.

Det är en tröst att du ville ha det så här, samtidigt som det smärtar.

Bilden på "geneta gänget" är framkallad och sitter nu i en fin ram så att jag kan se den varje dag.
Minnen som är helt ovärdeliga, jag hade det tungt på den tiden men du och Lengman fick mig att må som en prinssesa. Jag är otroligt tacksam för allt du gjort för mig och många andra.

Vi har det tungt vissa dagar, vissa timmar, vissa nätter.
Men jag tröstar mig med alla dessa timmar när du fick mig att skratta tills jag grät och alla värmande kramar.
Du är inte död, vi kan bara inte se dig. Du är inte död, du lever för alltid i vårat minne!

Vi måste leva vidare för att du ska kunna leva, även fast det gör ont.

Du är saknad!