Varför jagar vi så hårt för att finna kärleken?
Varför kämpar vi i varje minut och sekund.. Vi undrar, önskar och hoppas..Jagar...efter den rätta..
Under mitt 20 åriga liv har jag spänderat mer tid i telefon eller med en kompis eller på ett fik för att trösta och ställa upp för honom/henne vars hjärta blivit krossat eller att kärleken inte är besvarad eller ett bråk som känns jobbigt och tungt.. Och när jag tänker efter jag har nog spänderat mer tårar en skratt på mina egna relationer.

Varför jagar vi så mycket efter det som sårar oss? Mina vänner och jag är trotts allt alla i nästan samma ålder ge och ta några år mellan 20 där. Men ändå är vi alla på jakt efter samma sak, vi vill hitta honom/henne att dela våra liv med, trotts att vi har hela livet framför oss...

Jag trodde jag hittat rätt, jag har trott det två gånger i mitt liv..
Den första kärleken, antagligen den mest underbara kärleken men å andra sidan den jobbigaste kärleken..
Den kärleken man trodde aldrig skulle dö ut, den kärleken som till början va så perfekt att andra ville vara som oss..
Men sen smärtan när den tog slut, drömmar som krossades i stort sätt hela min framtid.. Jag va ung, trodde kärleken skulle hålla för evigt och att den va så lätt att hitta..Men minnena finns kvar, de ljuva minnena om att för första gången i sitt liv verkligen verkligen vara kär. Men ändå lovar man sig, aldrig att jag ska känna den smärtan igen..

MEN det gjorde jag, den andra kärleken, den kärleken som inte alls va som den första, den va mer vuxen, mer på nått sätt. Jag va äldre hanskade saker på ett annat sätt, var på ett annat sätt... Nu har jag väl ändå hittat rätt, han är perfekt, allt jag letat efter och allt jag behöver.. Mina vänner sa "Den bästa killen du någonsin haft" Jag höll med, jag håller med..
Han va det, den bästa killen jag någonsin haft.. Jag tänkte jag kan sluta leta nu, jag vill inte vara någon annanstans...
Men kärleken gör så som den alltid gör, tar slut..bleknar bort och dör... Vi pratar inte ens med varandra, han svarar inte på mina samtal eller sms, jag är antagligen borttagen från msn och blockrad på facebook.. Han som visste allt om mig, han som va allt jag behövde och den bästa killen jag någonsin haft i hela mitt liv är verkligen helt borta.. Det känns tungt, och jag tänker på det ofta. Saknar honom och gråter tårar över honom.. Önskar att det gick att laga det som är trasigt, iaf så man kan prata med varandra. Men det kommer väl inte hända....?

Så då är vi där igen, timtals långa telefonsamtal men vänner som gör allt i sin makt för att trösta en...
Kärleken gör så jävlans ont, en ända lång självutplåning.. Ändå söker vi efter den och hoppas av hela våra hjärtan att nästa person vi möter kanske är den för just mig. Och vi letar trots att vi bara är 20 år gamla med hela livet framför oss.. Varför? Jo för när vi hittat den, den där ljuva kärleken som vi tror kommer vara för evigt så finns det inget och jag menar INGET ont i hela världen som kan komma åt en och det finns ingen som kan säga att kärleken gör ont..
För när man är kär så är man bara där i nuet och gud så underbart det är.

All my love // Leka