Kan inte sova. Kämpar mot tårarna. Känns tungt i bröstet. Orolig för hur allt är där nere. Inte hemma, finns inget hem längre, dom tar det, vårat hem. Säljer det för att dom ska få sina pengar. Prissätter mitt hem, mina minnen och historan i det. Min trygghet, mitt hem... Nu lr snart en främlings hem. En främlig som kommer få det underbara hem som va mitt.
Få mina grannar, mitt sockerdricksträd på tomten, min vindruvsranka, min lekstuga, min adress... mitt mitt mitt....
Min älskade pälsboll Findus kommer tvingas bli innekatt, inga frihet och spring ute om nätterna...stackars krake.
Kommer till Södertälje den 7 oktober, vet inte ens hur läget ser ut då. Är allt ovanstående forfarande mitt just då lr jag menar får vi va där under tiden i främlingens hus? Och även om det är det så är det inte det längre, i mitt huvud är det redan borta. Fruktar över att åka ner, vill inte va med om det, vill inte se det, vill inte prata om det, vill springa ifrån det den bittra verkligheten. Vet inte om jag skulle klara av att sova där, bo där de dagarna. Åka dit och packa ihop det som återstår. Sova hos älsklingen och åka på besök dit, till främlingens hus, lossas som att det aldrig varit mitt. Finns ett problem med det dock, lillkillen Findus, mitt älskade lilla hjärta... Lillmatte saknar ihjäl sig efter dig, dig vill jag gosa med och det måste ju ske där i främlingens hus... Orkar inte ens tänka på att kanske ligga där i mitt rum och veta; Jaha detta va sista gången då... Nä va F nu får jag ta mig samman, skola i morgon sluta tänka på denna deprimerande smörja, det finns inget att sörja...

ps: Jag är 19 år och anser mig själv vara vuxen nog att ta del av information, varför anser inte du det? känns inte bättre bara för att ni väntade, det gör lika J**** ont ändå ska jag be om att få tala om!


Lillmattes kille...

All my love / Leka